Rh-positiv i graviditet - vad du faktiskt behöver veta

Att vara Rh-positiv betyder att de röda blodkropparna har RhD-faktorn, och i graviditet är det oftast en enkel och trygg utgångspunkt. Det som faktiskt spelar roll är när blodgruppen kan påverka samspel mellan den gravida och fostret, hur mödravården följer upp det och vad som är helt normalt att göra i svensk vård. Här går jag igenom skillnaden mellan Rh-positiv och Rh-negativ blodgrupp, när det blir viktigt på riktigt och vad du själv behöver hålla koll på.

Vad Rh-faktorn egentligen är

Jag brukar förklara Rh-faktorn som en liten märkning på ytan av de röda blodkropparna. Har du RhD-antigenet på blodkropparna är du Rh-positiv, och saknar du det är du Rh-negativ. Det här är ett separat system från ABO-systemet, där man pratar om A, B, AB eller 0.

För de flesta märks Rh-status inte i vardagen alls. Den blir viktig främst vid blodtransfusioner och i graviditet, eftersom fostret kan ärva en annan blodgrupp än den gravida. I Sverige är det fortfarande den RhD-negativa gruppen som kräver mest uppföljning, eftersom ungefär 15 procent av befolkningen är Rh-negativa.

Det är därför Rh-positivitet oftast är den lugna varianten i graviditet: kroppen känner igen RhD som något som redan hör hemma där. Nästa steg är att titta på vad det betyder i praktiken när du faktiskt är gravid.

Varför Rh-positiv sällan skapar problem i graviditet

Om du är Rh-positiv har du redan RhD-faktorn, och då uppstår normalt inte den immunisering som kan bli ett problem hos Rh-negativa gravida. Den klassiska Rh-konflikten handlar alltså inte om att vara positiv i sig, utan om kombinationen Rh-negativ gravid person och Rh-positivt foster.

Det betyder i praktiken att du som är Rh-positiv normalt inte behöver anti-D-profylax för att skydda mot just Rh-immunisering. Det är en viktig lättnad för många, eftersom ordet Rh ofta låter mer dramatiskt än situationen faktiskt är.

Samtidigt vill jag vara tydlig med en sak: Rh-positiv betyder inte att blodgruppsfrågan är helt oviktig. Andra blodgruppsantikroppar kan också förekomma, och blodgruppen är alltid relevant om du någon gång skulle behöva blodtransfusion. Den här nyansen gör stor skillnad när man vill förstå vad som är normalt och vad som faktiskt kräver uppföljning.

När den biten sitter blir nästa fråga ganska naturlig: i vilka lägen spelar blodgruppen ändå roll under en graviditet?

När blodgruppen faktiskt blir viktig på riktigt

Jag ser ofta att oro uppstår för tidigt, eller på fel grund. Blodgruppen blir viktig i graviditet framför allt i tre situationer: när den registreras i början av graviditeten, när det finns risk för att blod från fostret och den gravida blandas, och om en blodtransfusion någon gång skulle behövas.

Det här är också skälet till att partnerns blodgrupp sällan blir en stor fråga om du själv är Rh-positiv. För just Rh-konflikten är det den gravida personens Rh-status som styr risken. Om du däremot har andra antikroppar eller tidigare transfusioner bakom dig, är det en annan diskussion som vården behöver känna till.

Med den jämförelsen på plats blir det lättare att förstå varför svensk mödravård ändå testar blodgrupper tidigt, även när allt ser helt normalt ut.

Så går kontrollerna till i svensk mödravård

I svensk mödravård tas blodgruppering tidigt i graviditeten, och provet visar både ABO, RhD och om det finns erytrocytantikroppar. Karolinska beskriver att analysen görs vid varje ny graviditet vid första besöket på mödravården, vilket i praktiken betyder att det här är en standarddel av startpaketet.

Om du är Rh-positiv brukar det här i regel inte leda till mer än att uppgiften registreras och att graviditeten följs enligt vanliga rutiner. Det är framför allt när den gravida är Rh-negativ som man går vidare med fler kontroller, fosterbestämning och ibland anti-D-profylax i slutet av graviditeten.

För Rh-negativa gravida i svensk vård är tidpunkterna ganska tydliga: immuniseringsprov tas innan anti-D ges, och anti-D ges ofta i vecka 28+0 till 30+0. Efter vissa händelser, som blödning, fostervattenprov eller yttre vändning, kan extra doser behövas snabbare. Jag tycker att det är bra att känna till skillnaden, för den visar tydligt hur mycket av rutinen som egentligen handlar om att förebygga problem hos Rh-negativa gravida.

Det förklarar också varför många hör mycket om anti-D i samband med graviditet, trots att det inte är något som de flesta Rh-positiva personer själva behöver tänka på.

Vanliga missförstånd som skapar onödig oro

Det är här jag ofta ser att samtalen spårar ur lite i onödan. Rh-status är viktig, men den är inte ett tecken på att något är fel i sig. Det är kombinationen av olika blodgrupper som avgör om det finns en verklig risk.

• “Rh-positiv betyder att graviditeten är helt fri från blodgruppsfrågor.” Nej, andra antikroppar kan finnas, och blodgruppen är alltid viktig vid transfusioner.
• “Partnerns Rh-status avgör allt.” Nej, den avgör bara en del av arvsbilden. Det är din egen Rh-status som styr om Rh-immunisering ens kan bli aktuell.
• “Om barnet är Rh-positivt måste det bli problem.” Nej, inte om den gravida också är Rh-positiv.
• “Rh-positiv är bättre än Rh-negativ.” Det är inte en kvalitetsfråga, bara en blodgruppsvariant med olika konsekvenser i vissa situationer.

En annan sak som lätt missförstås är att allt som har med blodgrupp att göra skulle märkas direkt. Så är det inte. I många fall syns inget alls förrän vården testar, och det är just därför kontrollerna finns från början.

Med de missförstånden undanröjda återstår den praktiska frågan: när ska du faktiskt höra av dig till barnmorskan eller vården?

När du ska höra av dig till barnmorskan

Det är inte Rh-positiviteten i sig som avgör om du ska söka vård, utan hur du mår och om något förändras i graviditeten. Om du har en vanlig Rh-positiv blodgrupp behöver du normalt inte vara orolig för Rh-frågan, men du ska alltid reagera på symtom som kan ha andra orsaker. 1177 lyfter minskade fosterrörelser som ett symtom som kan förekomma vid allvarlig immunisering, även om det i dag är ovanligt när vården följer rutinerna. Jag hade därför aldrig avfärdat sådana förändringar, oavsett blodgrupp.

• Kontakta barnmorskan om du får blödning under graviditeten.
• Sök vård om fosterrörelserna minskar tydligt.
• Berätta om du har gjort eller ska göra fostervattenprov, yttre vändning eller annan invasiv provtagning.
• Säg till om du tidigare fått blodtransfusioner eller haft antikroppar i en tidigare graviditet.

Det är ofta i de här lägena som en enkel och tydlig kontakt med vården gör större skillnad än att själv försöka tolka allt hemma. Och just därför är det bättre att ha lite för mycket information än lite för lite.

Det jag brukar vilja att gravida minns om Rh-positivitet

Min mest praktiska slutsats är enkel: om du är Rh-positiv är det vanligtvis inget som kräver särskilda Rh-åtgärder i graviditeten. Du får ändå blodgruppering och antikroppskontroll i början, eftersom mödravården vill ha en tydlig utgångspunkt och inte missa något annat som kan behöva följas upp.

Det viktigaste du själv kan göra är att komma ihåg att berätta om blödningar, tidigare graviditeter, blodtransfusioner och eventuella ingrepp. Då får barnmorskan rätt bild, och du slipper onödig oro kring sådant som i de allra flesta fall är en rutinfråga snarare än ett problem.

För många blir därför Rh-positivitet mest en trygg detalj i journalen: en blodgruppsmarkör som vården noterar, men som sällan förändrar graviditeten i praktiken. Det verkligt viktiga är att följa vanliga kontroller, lyssna på kroppen och ta kontakt om något avviker.